Älmeboda kyrkoruin
Älmeboda kyrkoruin är belägen i norra delen av Älmeboda socken. Kyrkoruinen omges av den gamla kyrkogården som fortfarande är i bruk.
Älmeboda kyrkoruin
Älmeboda kyrkoruin är belägen i norra delen av Älmeboda socken. Kyrkoruinen omges av den gamla kyrkogården som fortfarande är i bruk.
Den ursprungliga kyrkan uppfördes under 1100-talet. Byggnaden var en romansk stenkyrka bestående av långhus, kor och absid.
Under medeltidens senare del revs absiden genom att kyrkan byggdes ut åt öster. Samtidigt uppfördes en sakristia på norra sidan i anslutning till koret. Kyrkorummet fick karaktär av salkyrka med en längd av 26 meter.
1787 ansågs kyrkan vara för liten och förlängdes ytterligare åt öster. Kyrkan fick ett tresidigt kor och ett någorlunda rymligt kyrkorum. Detta hindrade inte att frågan om en helt ny kyrka väcktes några decennier senare p.g.a. kyrkans bristfälliga skick och resulterade i uppförandet av en stor kyrka i historiserande blandstil 1876 - 1877 belägen i Rävemåla. Den sista gudstjänsten hölls i den gamla kyrkan den 16 september 1877.En del av kyrkans inventarier togs till vara bl.a. det medeltida triumfkrucifixet, men mycket auktionerades bort. Så småningom rasade taket in, liksom delar av murarna. Den gamla kyrkan med medeltida anor blev en ruin.
1920 togs initiativet till en restaurering av ruinen. Det blev Yxnanäs Hembygdsförening som utförde restaureringsarbetet 1924-1925 efter anvisningar från landsarkivarien. 1937 uppfördes en klockstapel. 1964 företogs utgrävningar som leddes av Alvar Neander varvid den gamla kyrkans ursprungliga utseende och ålder undersöktes.
Intill klockstapeln vid kyrkruinen finns en minnessten över den svåra tiden då pesten härjade i socknen under åren 1710 och 1711. Inskriptionen som är gjord på latin lyder i översättning: "År 1711 dog många i denna församling av pest. Magister Magnus A. Megalinus var då kyrkoherde"
Pesten som hade sitt ursprung i Ostasien spred sig upp genom östra Europa och kom i maj 1710 till Riga och vidare med soldater över till Sverige. Till Älmeboda synes farsoten ha kommit via Karlskrona och de första dödsfallen inträffade här i november 1710. Myndigheterna utfärdade förbud för resor från pestsmittade områden och man föreskrev rökning med enris och tjära som ansågs rena luften. Dessvärre hade man inte kunskap om hur sjukdomen spreds, det anses nu att det var böldpest och den sprids endast genom bett av loppor och kan inte överföras från människa till människa.
Hur många som dog av pesten i Älmeboda är oklart, begravningsboken är inte ifylld för åren ifråga. Magnus Megalinus har endast antecknat att "från november 1710 till 1712 dog av pest, många som Pastor inte fick namn på och blev inte av Pastor begravda". Det var strängt förbjudet att forsla döda till kyrkogården utan begravningarna skulle göras på de särskilda pestkyrkogårdar som inrättats på olika ställen i socknen. Men många begravningar gjordes nattetid i smyg innanför kyrkogårdsmuren. Man inte ville riskera någons salighet med att använda pestkyrkogårdarna.
Det finns uppgift om att 400 människor dog, därmed skulle omkring en tredjedel av socknens invånare ha ryckts bort.
Under medeltidens senare del revs absiden genom att kyrkan byggdes ut åt öster. Samtidigt uppfördes en sakristia på norra sidan i anslutning till koret. Kyrkorummet fick karaktär av salkyrka med en längd av 26 meter.
1787 ansågs kyrkan vara för liten och förlängdes ytterligare åt öster. Kyrkan fick ett tresidigt kor och ett någorlunda rymligt kyrkorum. Detta hindrade inte att frågan om en helt ny kyrka väcktes några decennier senare p.g.a. kyrkans bristfälliga skick och resulterade i uppförandet av en stor kyrka i historiserande blandstil 1876 - 1877 belägen i Rävemåla. Den sista gudstjänsten hölls i den gamla kyrkan den 16 september 1877.En del av kyrkans inventarier togs till vara bl.a. det medeltida triumfkrucifixet, men mycket auktionerades bort. Så småningom rasade taket in, liksom delar av murarna. Den gamla kyrkan med medeltida anor blev en ruin.
1920 togs initiativet till en restaurering av ruinen. Det blev Yxnanäs Hembygdsförening som utförde restaureringsarbetet 1924-1925 efter anvisningar från landsarkivarien. 1937 uppfördes en klockstapel. 1964 företogs utgrävningar som leddes av Alvar Neander varvid den gamla kyrkans ursprungliga utseende och ålder undersöktes.
Intill klockstapeln vid kyrkruinen finns en minnessten över den svåra tiden då pesten härjade i socknen under åren 1710 och 1711. Inskriptionen som är gjord på latin lyder i översättning: "År 1711 dog många i denna församling av pest. Magister Magnus A. Megalinus var då kyrkoherde"
Pesten som hade sitt ursprung i Ostasien spred sig upp genom östra Europa och kom i maj 1710 till Riga och vidare med soldater över till Sverige. Till Älmeboda synes farsoten ha kommit via Karlskrona och de första dödsfallen inträffade här i november 1710. Myndigheterna utfärdade förbud för resor från pestsmittade områden och man föreskrev rökning med enris och tjära som ansågs rena luften. Dessvärre hade man inte kunskap om hur sjukdomen spreds, det anses nu att det var böldpest och den sprids endast genom bett av loppor och kan inte överföras från människa till människa.
Hur många som dog av pesten i Älmeboda är oklart, begravningsboken är inte ifylld för åren ifråga. Magnus Megalinus har endast antecknat att "från november 1710 till 1712 dog av pest, många som Pastor inte fick namn på och blev inte av Pastor begravda". Det var strängt förbjudet att forsla döda till kyrkogården utan begravningarna skulle göras på de särskilda pestkyrkogårdar som inrättats på olika ställen i socknen. Men många begravningar gjordes nattetid i smyg innanför kyrkogårdsmuren. Man inte ville riskera någons salighet med att använda pestkyrkogårdarna.
Det finns uppgift om att 400 människor dog, därmed skulle omkring en tredjedel av socknens invånare ha ryckts bort.